Nutidshistoria?
När jag var liten brukade vuxna tråka ihjäl mig med deras tröstlösa berättelser om hur svårt det var när de växte upp; som att gå 3 mil i uppförsbacke - båda vägarna - varje dag till skolan genom snöstormar som rasade året runt, bärandes sina syskon på ryggen. Till en skola som var en ombyggd lada utan isolering, där de ändå lyckades hålla en 5:a i snitt på betyget, trots deras heltidsjobb efter skolan, på det lokala sågverket där de jobbade för en krona i timmen så att de kunde hålla familjen ifrån att svälta ihjäl.
Jag minns att jag lovade mig själv att när jag växte upp så skulle minsann inte jag häva ur mig om hur svårt jag hade det när jag var liten och hur lätt de har det nu.
Men, nu när medelåldern närmar sig med stormsteg, kan jag inte undgå att se mig omkring och se dagens ungdom. De har det så fruktansvärt lätt! Jag menar, jämfört med min barndom lever de i en utopi. Jag ogillar att säga det. Men, dagens ungdom, vet inte hur bra de har det!
Jag menar, när jag var barn så inte fanns det nåt Internet. När vi ville ha reda på någonting fick vi gå till biblioteket och slå upp det själva! Det fanns ingen e-post. Vi var faktiskt tvungna att skriva brev med penna och papper och sen gå hela vägen ner till brevlådan och posta det. Efter det tog det en vecka innan brevet kom fram och sen fick vi vänta på svaret ytterligare en vecka. Det fanns inte heller mp3:or eller Napster. Om man ville stjäla musik så fick man
vackert gå till skivaffären och snatta den själv. Försök gömma en Lp-skiva under jackan får du se hur lätt det är! Eller så fick man vänta till på lördag och hoppas att Kaj Kindvall spelade låten på radion, för att kunna spela in den på kassettband. Men Kaj brukade vanligtvis snacka över hela början på låten och sabba alltihop ändå.
Mobiltelefoner, glöm det! Skulle man stämma träff med någon var man tvungen att ringa på den vanliga telefonen. Om kompisen sen hade blivit förhindrad från att komma till stället man skulle träffas på, vanligen utanför något som hade stängt redan klockan 18, gick det inte att skicka sms och tala om det. Nää, det var bara att gilla läget och stå och vänta tills man gav upp för att man höll på att frysa ihjäl.
Vi hade inte sånt lyx som "samtal väntar". Om du pratade i telefon och någon annan ringde så fick de upptaget. Och inte fanns det "nummerpresentation" heller. När telefonen ringde så hade du ingen aning om vem det var. Det kunde vara din rektor, din mamma, en försäljare eller din spritlangare. Du var helt sonika tvungen att svara och ta en chansning.
Inte fanns det kabel-tv heller. Vi hade två kanaler utan text-tv. Ville du veta vad som
skulle visas fick du läsa det i tidningen. Barnkanaler existerade inte.
Tecknat kunde du bara se på lördagsmorgnarna mitt i Gomorron Sverige. Eller kolla på Linus på Linjen. Inte heller fanns det nåt Bolibompa med klämkäcka programledare. Vi fick Staffan Westerberg, Clownen Manne och en människa som satt i en regnbågssoffa och lallade om böcker istället.
Barnen har det alldeles för lätt idag. De är bortskämda. Jag svär, de skulle inte klara sig i fem minuter med de villkor vi växte upp med.
Underbart! Den här snor jag rakt av!
Varsågod =) Ta för dig bara.
