vilmarsdotters blogg

Man brukar säga att det som göms i snö, kommer fram i tö. Ett annat obestridligt faktum är att det som vi gömt långt bak i vår minnesbank, det obearbetade, kommer att kasta sig fram igen när vi minst anar det och förmodligen vid den absolut mest obekväma tidpunkt som finns. Kommer det inte som minnesbilder, kommer det som cellminnen. Det vill säga, det kan ta sig kroppsliga uttryck. Vi kan få mer eller mindre mystiska symtom som vi inte kan härleda till vare sig det ena eller andra. Det är vårt sätt att kommunicera med oss själva. Alltså, när vi ignorerar vår inre röst nog länge och bara kör på och gör vårt bästa för att skaffa oss allehanda distraktioner, då börjar den skrika åt oss. ”Hallå! Det är dags att stanna upp nu och lyssna på vad du har att säga dig!” Oftast tycker vi att den där inre rösten är lite obekväm, till och med störande. Jag menar, den kommer ju ibland med förslag som är helt uppåt väggarna. Ja, de kan väl kanske låta bra i teorin. Men, vad skulle folk säga om man bara gick omkring och gjorde som man ville hela tiden? Har man nu lyckats undertrycka sin inre röst i Gud vet hur många år, då inträffar ju en smärre social katastrof om man helt plötsligt skulle få för sig att börja lyssna på den! Jag menar, vad skulle grannarna säga om du sa upp dig från tjänstemannajobbet för att ta ett halvtidsjobb på Coop, så att du har tid med att odla grönsaker på balkongen, potatis på innergården och skaffa ett par getter?  Ingenting till dig förmodligen. Men, en hel del till varandra.
Men, om man nu innerst inne vill ha fem getter och två kor och hålla på med frilandsodling, fast man är fast i sju-till-fyra-träsket och diverse kulturella helgaktiviteter som kräver att man klär sig i den senaste och äter så lite som möjligt (annars får man inte på sig det senaste – du trodde väl inte att de görs i alla storlekar?!), söndagsmiddag hos föräldrarna som är Så Stolta över att det Blivit Något av dig och sen börjar veckan om igen. Ja, då krävs det mer än en liten viskning från vår inre röst för att förändra livet. Det är väl troligt att det skulle krävas en hel orkester innanför pannloben för att vi skulle uppfatta att det är ett budskap på väg någonstans ifrån och förmodligen skulle vi tysta orkestern med en mer eller mindre intelligent värktablett, innan vi fortsätter att fylla de sista luckorna i planeringskalendern. För, man kan ju inte bara göra Vad Som Helst som faller en in, även om det är vad man innerst inne alltid önskat och det inte skulle skada någon annan än den allestädes närvarande sociala kodexen, som man råkar befinna sig i.
Eller, kan man det?