vilmarsdotters blogg

Jag läser om klasstillhörighet. Arbetarklass, medelklass, underklass. Överklassen är så högt upp så den nämns sällan. Varför? Kanske för att den är svårast att resa till. Läser man böcker om klass, handlar det oftast om klassresor och för det mesta är de gjorda uppåt, till någon form av medelklass. Medelklassen kan nämligen delas upp i fler. Undre och övre medelklass. Gränserna verkar dock vara flytande. Men om man bara tillhör medelklassen kan man andas ut. Då är det grönt. Inget att oroa sig för eller skämmas över. Eller, är det så? Ibland kan man läsa att det är fult att bli bedömd som medelklassig. Hur det än är med detta är det i alla fall ett faktum att det är bättre att vara medelklass, än att tillhöra något av de lägre alternativen. Ett snäpp under medelklassen och man måste genast vara på sin vakt. Arbetarklassen går inte hem överallt. Helt rumsren är den fortfarande inte. För att inte tala om den smått onämnbara underklassen. Där finns de som man verkligen ska akta sig för. Möter man en sådan är det bäst att gå över på andra sidan gatan. Tänk om det smittar, proletariatet!
Detta trots att vi i år skriver 2010 och många påstår att vi lever i ett klasslöst samhälle.
Sådana uttalanden behagar jag personligen högaktningsfullt fnysa åt.

Enligt Wikipedia, som inte är något allvetande orakel men ändå kan ge en viss fingervisning, är definitionen på medelklass följande:
Medelklassen är en benämning på en socioekonomisk samhällsgrupp som utgör ett mellanskikt i samhället. Med avseende på faktorer som inkomst, förmögenhet, utbildning, självständighet i yrkesutövningen och social prestige har medelklassen en mindre gynnsam ställning än överklassen, men en mer gynnsam ställning än arbetarklassen eller underklassen.
Till den övre medelklassen räknas ofta bland annat advokater, överläkare, professorer, mellanchefer och ingenjörer. Till den lägre medelklassen räknas ofta lärare, sjuksköterskor och poliser.
Enligt den klassiska marxismen finns ingen medelklass; där talar man istället om en privilegierad arbetarklass. Inom sociologin används däremot begreppet oftare. Definitionerna är luddiga. En marxistiskt influerad definition av medelklass är människor som har eget kapital, men inte tillräckligt för att inte behöva arbeta. Det är också möjligt att ta fasta på graden av självständighet i arbetet. Medelklassyrken har då betydande frihet för den enskilda att själv avgöra vilka metoder som skall användas för att uppnå ett givet mål.
I dag kan en arbetare i Skandinavien ha en högre livsinkomst än många akademiker, vilket reflekterar att socioekonomisk position beror på fler variabler än löneinkomst.

Så, om man ska gå efter denna definitionen kommer jag alltså som färdigutbildad lärare att tillhöra den lägre medelklassen.  Men, gäller det även om jag inte får jobb? Eller sjunker jag ner igen då?

Vissa säger att det finns olika kapital, ekonomiska och kulturella, som betecknar vilken klasstillhörighet man har. Medelklassen och uppåt har gott om båda sorterna. Åtminstone med mina mått mätt. Men jag undrar, om man besitter starkt kulturellt kapital och minimalt ekonomiskt, var är man då? Jag tror att det beror på vilken omgivning man har och var man startade sin levnadsbana. Men, det är bara min teori.

Jag läser om Annelie Jordahl. Hon menar att skillnader i klasstillhörighet idag handlar mer om referensramar och språk, än om pengar. Kanske. Men, pengar hör också dit. Klass har med makt att göra. Hur mycket makt man har att påverka. Kunskap är makt, visst. Men, pengar också.

För övrigt läser man sällan om klasstillhörighet ifrån ett underifrånperspektiv. Om det inte skrivs retroaktivt, av någon som tagit sig upp och blickar tillbaka. De som är kvar på botten blir sällan utgivna. Eller, skriver de inte? Är det avsaknaden av kulturellt kapital som hindrar dem? Det har jag svårt att tro. Jag skriver ju. Men, utgiven är jag inte. Än. Om jag någonsin kommer att bli det beror väl mest på om jag själv slutar sätta mentala klasskäppar i hjulet. Som till exempel:
Har inte kontakterna som behövs.
Skriver inte bra nog.
Ingen vill läsa det.
Har ingen möjlighet att ta mig tid till att skriva en hel bok.