Pluggande..
Mikhail Bakhtin var litteraturteoretiker, språk- och kulturfilosof. Han kopplas ofta samman med Lev Vygotskij, eftersom de tillhörde samma nation och generation. Vygotskij var utvecklingspsykolog och pedagogisk tänkare, vilket gör att deras arbete i hög grad skiljer sig åt. Men deras idéer har ändå många gemensamma drag. Det hör bland annat ihop med att de båda verkade i Sovjetunionen under tiden efter revolutionen och ingick i en intellektuell miljö, som var påverkad av Hegel och marxistiska tankegångar. I detta avseende har de samma bakgrund även om ingenting tyder på att de någonsin träffades. Båda intresserade sig för den sociohistoriska kontexten för all mänsklig utveckling och präglades av en gemenskapsorienterad kultur med rötter långt tillbaka i rysk historia. De hade en stark förankring i europeisk kultur och var väl hemmastadda i litteratur, språk, konst och filosofi. Båda har skänkt inspiration och teoretiska bidrag till det sociokulturella perspektivet på lärande. På många punkter kan man säga att de kompletterar varandra.
Bakhtins huvudintresse är relationer, och dialogen är den absolut grundläggande relationella principen i alt han har skrivit. Den går som en röd tråd genom hans arbete, men han använder begreppet i minst tre olika betydelser som på samma gång är tätt sammanvävda.
På en överordnad nivå beskriver han människans hela existens som en dialog. I det sammanhanget spelar hans uppfattning av förhållandet mellan ett jag och ett du en alldeles avgörande roll. Han definierar nämligen självet genom dialogiska relationer till "den andra" och uppfattar livet som en kontinuerlig, oavslutad dialog med andra röster. Hans dialoguppfattning hänger således samman med en väldigt bestämd syn på vad det vill säga att vara människa.
" The very being of man (both internal and external) is a profound communication. To be, means to communicate"
(Bakhtin)
För det andra använder Bakhtin ordet dialog om språkbruk i allmänhet och hävdar att det är genomgående i alla yttranden. På senare tid brukar fenomenet benämnas dialogicitet. Denna dialoguppfattning handlar visserligen inte bara om verbal kommunikation i snäv mening. Det verbala språket utgör ett av många sätt som dialogiska relationer kan manifestera sig på, och de dialogiska principer som gäller för dialogen ansikte mot ansikte kan överföras till ett flertal sociala och kulturella fenomen. Uppfattningen att språket är dialogiskt, genomsyrar och utgör ett filosofiskt underlag för det mesta som Bakhtin skrivit. Därför är hans dialogism med nödvändighet och fundamentalt sett en språkteori som man är tvungen att sätta sig in i oavsett inom vilket ämne eller ämnesområde man använder den. Det krävs ett omsorgsfullt arbete för att förstå och inse konsekvenserna av en dialoguppfattning som i hög grad bryter med våra invanda föreställningar av språk, t. ex. diskurs och kommunikation.
För det tredje ägnar sig Bahktin åt motsättningarna mellan dialog och monolog, både i språkliga sammanhang och på ett filosofiskt plan. Här skiljer han mellan en diskurs som är närmast monologisk och en som är primärt dialogisk och det råder inget tvivel om vilket han värderar högst med hänsyn till både estetisk och etisk kvalitet. Därmed lägger han en grund för att framhäva att dialog är något eftersträvansvärt, i undervisning såväl som i andra sammanhang.
Det är emellertid viktigt att även på den här punkten undvika en banalisering, genom att exempelvis hävda att lärarmonologen är förkastlig och att alla typer av klassrumssamtal per definition är dialogiska. Bakhtin har visserligen inte skrivit om sådana eller andra pedagogiska problem, men hans fokusering på dialogiska diskurskvaliteter bildar ett underlag för vidare reflektion även omkring kvalitet i pedagogiska diskursformer.
Hämtat från: Dysthe, O. (2003). Dialog, samspel och lärande.
Bland annat det här håller jag på att försöka lära mig.
Bakhtins huvudintresse är relationer, och dialogen är den absolut grundläggande relationella principen i alt han har skrivit. Den går som en röd tråd genom hans arbete, men han använder begreppet i minst tre olika betydelser som på samma gång är tätt sammanvävda.
På en överordnad nivå beskriver han människans hela existens som en dialog. I det sammanhanget spelar hans uppfattning av förhållandet mellan ett jag och ett du en alldeles avgörande roll. Han definierar nämligen självet genom dialogiska relationer till "den andra" och uppfattar livet som en kontinuerlig, oavslutad dialog med andra röster. Hans dialoguppfattning hänger således samman med en väldigt bestämd syn på vad det vill säga att vara människa.
" The very being of man (both internal and external) is a profound communication. To be, means to communicate"
(Bakhtin)
För det andra använder Bakhtin ordet dialog om språkbruk i allmänhet och hävdar att det är genomgående i alla yttranden. På senare tid brukar fenomenet benämnas dialogicitet. Denna dialoguppfattning handlar visserligen inte bara om verbal kommunikation i snäv mening. Det verbala språket utgör ett av många sätt som dialogiska relationer kan manifestera sig på, och de dialogiska principer som gäller för dialogen ansikte mot ansikte kan överföras till ett flertal sociala och kulturella fenomen. Uppfattningen att språket är dialogiskt, genomsyrar och utgör ett filosofiskt underlag för det mesta som Bakhtin skrivit. Därför är hans dialogism med nödvändighet och fundamentalt sett en språkteori som man är tvungen att sätta sig in i oavsett inom vilket ämne eller ämnesområde man använder den. Det krävs ett omsorgsfullt arbete för att förstå och inse konsekvenserna av en dialoguppfattning som i hög grad bryter med våra invanda föreställningar av språk, t. ex. diskurs och kommunikation.
För det tredje ägnar sig Bahktin åt motsättningarna mellan dialog och monolog, både i språkliga sammanhang och på ett filosofiskt plan. Här skiljer han mellan en diskurs som är närmast monologisk och en som är primärt dialogisk och det råder inget tvivel om vilket han värderar högst med hänsyn till både estetisk och etisk kvalitet. Därmed lägger han en grund för att framhäva att dialog är något eftersträvansvärt, i undervisning såväl som i andra sammanhang.
Det är emellertid viktigt att även på den här punkten undvika en banalisering, genom att exempelvis hävda att lärarmonologen är förkastlig och att alla typer av klassrumssamtal per definition är dialogiska. Bakhtin har visserligen inte skrivit om sådana eller andra pedagogiska problem, men hans fokusering på dialogiska diskurskvaliteter bildar ett underlag för vidare reflektion även omkring kvalitet i pedagogiska diskursformer.
Hämtat från: Dysthe, O. (2003). Dialog, samspel och lärande.
Bland annat det här håller jag på att försöka lära mig.
Kommentarer
Trackback
