vilmarsdotters blogg

...som börjar så här;

Som jag läser Aronsson, tolkar jag det så att historiebruk inom den institutionella, offentliga sfären karaktäriseras av en vilja att legitimera den verklighetsbeskrivning som är bekvämast och mest smickrande för dom som nedtecknar, eller använder sig av den. Att kapitlet heter Riktig historia och viktiga historier ser jag som en ständig påminnelse i överkanten på boken, om att dessa två företeelser inte nödvändigtvis hör samman, eftersom historiebruket ständigt har varit subjektivt. Det har innehållit såväl sökande efter bekräftelse på identitet, som efter rättfärdigande av handlingar. Det är ett existentiellt historiebruk, vinklat till fördel för brukaren. Aronsson betonar kulturarvet som fenomen, samtidigt som han inflikar att det ligger en svårighet i att bedöma vad som är kulturarv och i de fall dessa redan är utmärkta, om de är konstruerade och i så fall till vilken grad. Han lyfter även fram problemet med att finna en balans mellan de olika sätten att lyfta fram potentiella kulturarv, beroende på om man betraktar dem från ett pragmatiskt, vetenskapligt eller normativt perspektiv. Det optimala vore ju, enligt mig, att få en likvärdig kombination av de olika perspektiven, så att man kan låta alla dessa olika betraktelsesätt leva vidare i den mån detta är möjligt.

And they lived happily ever after...??

Jag har skrivit mer än det där, men jag vill inte tråka ut er! ;o)
Just nu mår jag skapligt för att vara ofrisk (haha..norrländska!). Hostar och har mig, men inte ont i halsen i alla fall. Eftermiddagen var intressant men tidvis mycket påfrestande. Vi började med Litteraturvetenskapen, Barn och Ungdomslitteratur. Vi fick var och en (även vår lärare) berätta om ett tidigt läsminne, vi fick oss til livs en kort föreläsning om Vad barn- och Ungdomsliteratur är, per definititon, samt pyssla lite med Lyrik. Det påfrestande är att det finns en individ som går vår kurs som inte kan låta bli att komma med de mest irrelevanta uttalanden och frågor som oftast inte har det minsta med ämnet att göra och detta tar en hel del tid ifrån de få lärarledda timmar vi har att tillgå. Ibland har dock påståendena en viss anknytning till ämnet, även om innehållet i uttalandet är helt uppåt väggarna. För att ta ett exempel: "Numera har ju gränserna mellan ungdomskultur och vuxenvärlden suddats ut - och det är ju bra."
Det är ju inte alls bra! Till och med vår lärare lyfte på ögonbrynen innan motfrågan kom därifrån om vad det låg för grund till det påståendet. Jag var så enormt irriterad under vissa tillfällen i eftermiddags att det var ett smärre mirakel att jag inte lyfte från stolen och sa några mindre väl valda ord. Kan tillägga att vad gäller exemplet ovan så protesterade jag bestämt och jag var inte ensam om det. Barn ska få vara barn och ungdomar ska få vara ungdomar och vuxna ska vara vuxna. Punkt.

Nu tror jag att jag ska dricka the.